Jag måste hämta en fin sax för att öppna … bara lite . Jag springer genom de nedsläckta utställningssalarna för att hämta saxen och som tur är finns alltid ett litet ledljus efter släckningen . Montrarna skapar skuggor som kan få en oinvigd att bli skrämd och vilsen . Inte jag . Jag har 20 minuter på mig tills tjuvlarmet kopplas på och jag måste vara ute från salarna då . Jag hämtar en broderisax . Jag parerar mellan kända montrar , hör suset från vajande troféer och ser de uppradade värjorna och en nattvardskalk , uppfattar kragstövlarna som om även de nu springer för sig själva .
Jag är åter vid den utlagda tältväggen . Jag ställer mig på knä . Jag darrar . Vad anar jag … En museitjänstemans högsta dröm … att få upptäcka något nytt …
Först öppnar jag försiktigt några stygn med konservatorns viktigaste redskap , min guldspade . Med den lilla saxen nuddar jag några fler stygn i det invikta mönstertyget . Jag petar försiktigt på några ytterligare stygn i fållen . Jag måste för att komma vidare . Bara ett enda till och ett enda till … medan jag tänker . Var aktsam . Du får inte sprätta . Jag svettas . med hallrättens godkännande !
I samma sekund är nu de två raka tältväggarna i den första tälthögen namngivna till Dufvatältväggarna .
− Hurra , hurra . Jag måste bums dela glädjen . − Med vem ? − Med Bengt Magnus .
Jag springer till hans tjänsterum och hämtar honom . Genom halvmörka salar med bultande hjärta .
− Detta måste vi göra något av , säger vi samtidigt .
Det blev en utställning året efter .
− Hjälp jag ser bokstäver … jag ser fler bokstäver och ännu fler .
Jag har efter någon ytterligare minut sprättat upp 15 cm och ser en rektangulär ruta med ett namn . Det raka strecket jag såg ovanför blomstermönstret är inget streck . Det är en del av en ruta . I rutan står att läsa : Sickla tryckeri , med något suddiga bokstäver , därefter Sven Dufva 1795 , och i nästa ruta , ytterligare ett tryckt namn nämligen J . Walther , en verkmästarstämpel , och till sist en stämpel
9