Gállok
Ett giftlager för all framtid
Fler fall av haverier
Gruvdammen är gruvans sopstation. Malmen som tas ur gruvan kommer till
ett krossverk, där malmen krossas för att den rena produkten ska kunna plockas ut. Det som blir över måste tas om hand och deponeras.
Talvivaara, Finland 2012-2013
Hundratals miljoner liter vatten med nickel,
kadmium, aluminium och uran rann ut ur en
gruvdamm vid Sotkamo i Östra Finland och
förgiftade sjöarna nedströms. Läckaget från
en av Talvivaara-gruvans dammar är en av
landets värsta miljöolyckor.
Deponin sker som regel i dammar i direkt anslutning till själva gruvan, eftersom det är för kostsamt att transportera avfallet någon annanstans. Dammarna
består oftast av dels ett sandmagasin, där avfallet täcks av vatten och dels av
ett klarningsmagasin, dit vattnet fortsätter.
Gruvdammar kan aldrig tas ur drift. Det material so m samlas där måste tas
om hand för all framtid, eller fram till nästa istid, då gruvdammen förstörs på
naturlig väg av ismassorna och innehållet sprids okontrollerat.
Kolontár, Ungern, oktober
2010
Sju personer drunknade direkt, och cirka
150 personer fördes till sjukhus med kemiska brännskador. Närliggande åkrar och
betesmarker ödelades. I den anslutande
floden Marcal utplånades allt liv.
Efter att slammet torkat upp återstår dammet vilket innehåller arsenik, kvicksilver
och krom som sprids med vinden och är
direkt farligt vid inandning. I åratal framöver
riskerar befolkningen såväl nervskador som
kraftigt förhöjd cancerrisk.
Katastrofen var nära i Aitik
“
Gruvdammar går sönder emellanåt. Kombinationen av svagheter i konstruktionen, vatten-
flöden och övervakning är ofta orsaken till att det sker. Ett exempel på ett allvarligt gruvdammbrott
i Sverige är det som skedde i Aitik den 8 september år 2000. Då rann cirka 1,6 Mm3 (miljoner kubikmeter) dammvatten ut i närliggande vattendrag. Det förelåg risk för haveri även av den damm som
begränsar klarningsmagasinet.
Om denna damm hade havererat kunde uppemot 15 Mm3 vatten
ha runnit ut från magasinet med risk för omfattande konsekvenser
för människors liv och egendom.
Länsstyrelsen/Andersson, Rapport 2001-10-08
Orsaken till haveriet var enligt länsstyrelsen att det fanns brister i själva dammkroppen vilket kombinerades med höga flöden och rikligt regn. Svagheterna berodde troligen på att
damm-ägaren Boliden inte uppfyllt sin egenkontroll i samband med projektering, byggande och
reparationer. Dessutom framhöll Länsstyrelsen att den tekniska övervakningen var otillräcklig, vilket
medförde att haveriet inte upptäcktes i tid. Några studier om miljöpåverkan från detta haveri har inte
gjorts. Ingen har blivit åtalad för bristerna i egenkontrollen. Ingen har hållits ansvarig för haveriet.
Los Frailes, Spanien, 1998
Fyra och en halv miljon kubikmeter slam
från gruvdammen rann 1998 ut i floden Rio
Agrio, Spanien. Gruvdammens ägare var
Boliden.
Bilderna ovan togs då gruvdammen i Talvivaara i
Finland rämnade. Förgiftat vatten spreds okontrollerat ut i omgivande vattendrag.
Foto: http://www.stoptalvivaara.org/
Baia Mare, Rumänien, 2000
En avfallsdamm med cyanid och tungmetaller från en guldgruva sprack och läckte ut
i floden Tizla, Rumänien.
Företag kommer och går – gruvdammarna består
Gruvdammar byggs successivt upp medan gruvverk-
samheten pågår. Under själva gruvdriften finns det därför oftast
relativt god kontroll över dammarnas hållbarhet. När driften
upphört och gruvföretaget har lämnat platsen finns dammarna
med gruvavfallet kvar. Det är då de stora problemen uppstår.
Det ingår i princip aldrig i budgeteringen för gruvverksamhet att
ta hand om gruvans sopstation för all framtid.
Detta ser vi exempel på i de gruvor som försatts i konkurs
- Blaiken och Svärtträsk, och sandmagasinet på Blaikfjället i
Västerbottens län. Här blir det skattebetalarna som får betala
merparten av kostnaderna för saneringen och efterbehandlingen
för att undvika en miljökatastrof och förorenat dricksvatten.
Kostnaderna för vattenreningen beräknas till ungefär en miljon
kronor per månad.
Regeringen framhåller att denna ohållbara situation
beror på att dessa gruvor startades under en miljölagstiftning
som var sämre än dagens. Vi konstaterar dock att liknande situationer kommer att uppstå även i nystartade gruvor, då kraven
på fonderade medel för sanering från gruvföretagen är väldigt
låga. Dessutom saknas tydliga krav på hur medlen ska fonderas
på ett säkert sätt så att de kan tas i bruk även vid en konkurs.
Luleälvens viktiga vatten
Boende i Lule älvdal är beroende av vattnet i älven och dess biflöden. Vattnet strömmar
både i underjorden – som grundvatten – och som älv och vattendrag, det vill säga ytvatten. Bådadera påverkas av olika utsläpp från industriell verksamhet. Även om vattnet renas är reningen inget
magiskt trollspö som kan återställa förgiftat vatten. Därför är det så viktigt att inte förstöra älven, som
är en förutsättning för livet i Lule älvdal.
Luleå kommun är särskilt känslig för utsläpp i Lule älv, eftersom man inte kan ta upp grund-
vatten till dricksvatten under någon längre tid. Efter ungefär två veckor kommer det nämligen in salt
från Bottenviken och vattnet blir obrukbart.
Vattenverket i Gäddvik försörjer ca 64 500 personer som bor i centrala Luleå, Alvik, Antnäs,
Avan, Bensbyn, Bälinge, Ersnäs, Kallax, Måttsund, Persön, Rutvik och Sunderbyn med dricksvatten
från Luleå älvs ytvatten. Det nya vattenverket som är under byggnation förväntas kunna försörja uppemot 100 000 personer.
Idag finns inga gruvor vid Lule älv. Men om det blir ett större utsläpp från en gruvdamm
kan konsekvensen bli att Luleå måste evakueras för lång tid framöver. Alternativet till evakuering är
förstås att lida samma konsekvenser som på andra platser med gruvdammsbrott, det vill säga ökade
risker för cancer och andra sjukdomar.
Innehållet i denna skärm baseras på studier inom forskningsprojekten “Nedan fördämningarna: Säkerhet,
risk och resiliens vid de subarktiska dammarna” samt “Älvar, Motstånd, Resiliens: Hållbara framtider i
Sápmi”
Även om det inte blir något haveri på lång sikt innebär en gruvetablering i Lule älv likväl ett ut-
släpp i dricksvattnet för människor och djur, såväl lokalt i Jokkmokksområdet, som i Boden och Luleå.
Det innebär ytterligare reningsbehov. Efter reningen återstår ett giftigt slam som ska förvaras.