gen till att vi skickats dit, som du sa...” Han vände sig mot Rickard
igen och torkade sig om munnen med handen. ”...och att döda
dem i det läget skulle ju totalt undergräva allt det arbete vi redan
gjort, för att inte tala om att det vore mord. Det vet du lika väl som
jag. Därför lät vi dem löpa.”
De satt tysta en stund innan Rickard dämpat fortsatte. ”Vi
borde omhändertagit dem och låst in dem på Campen. Lämnat
över dem åt MONUC.” Han skakade på huvudet. ”Nä fy fan, aldrig mer att jag sätter mig i den situationen.”
Jocke sneglade på hastighetsmätaren. Rickard insåg att han
körde för fort och lättade på gasen.
”Den känslan av maktlöshet sitter kvar i mig. Så fort det är
något jag inte har kontroll över så spinner tankarna iväg och jag
tappar fokus, blir helt blank. Så jävla obehagligt. Kuratorn kallar
det panikattacker.” De passerade Fagersanna under tystnad.
”Om det är något inslag om Afrika på nyheterna så stiger pulsen
och jag byter kanal. Plötsliga ljud är obehagliga. Att ta mig till kuratorn för första samtalet är det vidrigaste jag gjort.” Han skakade
på huvudet igen. ”Jag har fått svårt att koncentrera mig och blir
förbannad för skitsaker. Jag käkar medicin sedan i höstas.”
”Fy fan...” Jockes kommentar sammanfattade allt för väl vad
Rickard kände.
De åkte en stund till utan att någon sade nåt.
”Resultatet av all skit är att jag har börjat känna att jag inte längre kan göra mitt jobb...”
”Äh lägg av! Du är ju...”
”Nej lyssna! Att jag mår såhär har gjort att jag ifrågasatt om jag
är rätt person för det här jobbet. Den frågan gnager hela tiden,
hela jävla tiden och jag försöker motarbeta den genom att aldrig
göra fel. Gör jag fel så spinner tankarna iväg direkt. Sedan ett par
månader har jag börjat undvika situationer där andras säkerhet kan
komma att bero på vad jag gör eller inte gör.”
Jocke sade ingenting, han satt och tittade ut genom sidorutan.
”Det är därför jag inte suttit bakom ratten de senaste tre månaderna. Inte förrän idag. Tänk om jag skulle orsaka en bilolycka. Fattar du?” Jocke mötte hans blick och nickade.
Rickard riktade sin uppmärksamhet mot vägen igen. ”Jag kan
7
9