politik / världsspecial
Svettiga sjumilakliv i USA
I amerikanska städer dryper nu svetten från hårlösa hjässor. Hårlösa för att de förmodligen är män i övre medelåldern. Svettiga för att en stor sten håller på att falla på städernas budgetar. Hur stenen kommer träffa är oklart. När och varför är självklart – de automatiska federala budgetneddragningarna som trädde i kraft den första mars. Siffrorna i den amerikanska federala budgeten är rödare än en flaggviftar utanför Kreml under Sovjettiden.” The Squeeser” som neddragningarna kallas var konstruerade för att sätta Republikanerna och Demokraterna i en sådan position att båda skulle avsky utfallet så mycket att de skulle hitta en lösning. De hittade ingen. Istället rusade de mot varandra i ett chicken-race. Ingen blinkade och nu har de slagit sina pannor blodiga. Det som kommer hända är följande. 85 miljarder dollar per år ska underskottet sänkas med. Mycket pengar men det totala underskotten är 1100 miljarder dollar. Borgmästaren i Baltimore får nu fundera på hur mycket pengar som staden kommer förlora. Uppskattningsvis 12 procent av stadens budget kommer direkt från federala anslag.
I Baltimore får nu Department of Transportation lägga en upprustning av järnvägar på is. Housing Department får planera för att dra in hyresbidragen för 830 familjer och dra ner antalet platser i drogavvänjningsprogram med ungefär 600. Ljuset i den mörka ekonomiska natten är att det, hur konstigt det än låter bland domedagsrubriker i ekonomitidningar, går åt rätt håll. Under president Obamas första år nådde underskottet en peak på 10.1 % av BNP. Underskottet beräknas till 5.3 %. En siffra som i Sverige hade tvingat Anders Borg att klippa sig och leta efter ett nytt jobb. I USA sjumilakliv åt rätt håll.
– en värld för sig
till och med fötts i fångläger i Nordkorea. Men en sak har de gemensamt: de vet nästan ingenting om omvärlden.
Men Ms. Kim var väldigt intresserad och tog varje chans hon kunde att be mig berätta mer om fångläger, tunnlar till Sydkorea och korruption, om än otroligt försiktigt. De andra två äldre, manliga guiderna fick inte höra. De var tydligt emot väst och refererade alltid till de” amerikanska imperialisterna” och de” onda japanerna”, som om det vore de officiella namnen. Under resan spenderade jag och Ms. Kim nästan all tid i bussen tillsammans och vi hade de mest fängslande konversationerna jag någonsin upplevt. Det var långa transporter mellan olika statyer, monument, mausoleum och byggnader som skulle påvisa hur mycket de stora ledarna betytt för folket. Ms. Kim återkom gärna till ämnen som rörde val och demokrati. Hon trodde nämligen hon levde i en sådan.
” Hur skall jag veta?” frågade hon på nästan perfekt engelska.” Tänk att du och...” Hon tittade sig omkring, och fann till slut en motkandidat.” Busschauffören! Om du och busschauffören ställde upp i valet, hur skall jag som medborgare veta vem som kan styra landet bäst?”. Hon såg levande ut och hennes blick vittnade om nyfikenhet blandat med en nypa rädsla. Ibland tystnade hon och försökte förgäves verka oberörd. Hon ville verkligen inte få det att framstå som att hon var i något slags kunskapsunderläge.” Det är egentligen ganska onödigt, varför skulle jag rösta på någon annan än Kim Jong-Un? Det finns ingen som hade styrt landet bättre”, slog hon till slut fast.
I skrivande stund sitter jag på en buss i Nya Zeeland. Det är tidig morgon, dimman
ligger vackert över en sjö och solen lyser starkt på de höga bergstopparna omkring mig. Utsikten åt varje håll är vacker och smått svindlande. Sedan jag lämnade Sverige i september förra året har jag fått uppleva mycket. Det simpla livet på landsbygden i Kambodja, Laos och Vietnam, Kina från söder till norr och hjärtskärande historier från en taxichaufför i Burma som blivit utsatt för regimens övergrepp. Blandat med alla underbara människor och kulturer finns onekligen mycket hemskt, även om jag inte sett eller ens förstått en bråkdel. Men jag har tillräckligt med kött på benen för att slå fast att Nordkorea är en värld för sig. Att åka runt på gator där reklam och skyltar ersatts med porträtt på ledarna, där folk är indelade i moderna kastssystem baserat på vad far- och morföräldrar gjorde under Koreakriget, där friheten lyser med sin frånvaro och där socialistisk propaganda inte bara är en vägledning i livet utan snarare en bro utan räcken med kilometer ner åt varje håll för den som försöker fly. Det är en minst sagt surrealistisk känsla.
Även om ilskan och frustrationen stundvis är påtaglig så känner jag nu, efter resan, en stor tacksamhet. En tacksamhet för att få växa upp i en fri demokrati, där press och media inte undervisar oss och där jag personligen faktiskt kan påverka. Allt är inte guld och gröna skogar med demokrati och jag kan respektera och diskutera invändningar mot enskilda artiklar i de mänskliga rättigheterna med hänvisning till olika och kulturer. Men att kväva någon annans frihet för att höja sin egen är aldrig, under några som helst omständigheter rätt oavsett om du bor i Vita huset, Washington, Sagerska huset, Stockholm eller på okänd plats, förmodligen i underjordiskt, tungt övervakat palats i Pyongyang, Nordkorea.
Har du också en historia att berätta? Från en plats långt bort eller alldeles nära? Mejla blatt @ muf. se!
sspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspecial Världsspec
Blått nummer 1 2013 21