Så blir det 1981 och larmet går genom öppna bilrutor på Träffen. Stan’s raggarbilsmålare nummer ett, Calle Lundkvist, har bilen ute hos sig!
-Det var tusan! Den krockade, rostiga bilen hade kommit uppriktad och plåtren från Billström. Flera åker ut till verkstaden för att titta.
På senvintern 1981 hämtas en skinande blå och vit bil från lackeringen. Pappan suger på pipan och minsann syns där inte ett leende. Sommaren 1981 får bilen första pris i en utställning hemma i stan.
-Ähh, det var bara för att Åberg var domare och han gillade femtiotalare, ursäktar sig renoveraren 30 år senare.
Vi rullar fram på plåtfälgar skodda med tysta diagonaler. Det luktar underbart i den gamla bilen. Det ”förlorade” objektet niger tyst i övergången mellan grusväg och asfalt. Den treväxlade lådan får bilen att accelerera med den makliga värdighet som bara finns hos riktigt stora amerikanare. Skivspottaren spelar Louie Louie med the Kingsmen. Utanför dansar whitewalls på armbågslängds avstånd från åldrade trottoarkanter. Inne spelar kvällssol i kromade rattekrar. Vi sitter tysta och bara känner och Billa blinkar åt mig. Vi är 18 igen. Han minns vintern 1981. Bilen hade precis kommit från lack och fått lister monterade. Billa hade TV-pucksjackan. Han var med i lag Ångermanland.