Krönika
Det är en temadag om pressetik, sociala medier och journalistik. Två fulla aulor ska lyssna under dagen. Lyssna och delta i snabba omröstningar i intressanta fall, avgöra om tidningar gjorde rätt eller fel som publicerade texter och bilder. Moralfrågor och etikfrågor.
Ola Sigvardsson har sällskap av Göran Andersson på Mediekompass, Emelie Lund, som är marknadsansvarig på Barometern, och mig. Vi berättar alla om olika aspekter av att publicera bilder och texter, i tidningar och på nätet, som journalist och som privatperson.
Förmiddagssittningen flyter på bra, eleverna är intres-serade och lyssnar gärna på vad vi har att säga. Jag ser en och annan dator på borden framför gymnasisterna och någon sitter och spelar Minecraft. Det känns inte så bra, men jag släpper det. Vi har ändå kontakt med eleverna och får respons när vi ställer frågor till dem.
Efter lunch fylls aulan till brädden. Det sorlar så där som bara en stor publik kan göra, energin känns i lokalen. Men energin är en helt annan den här gången. Den är stökig och ovillig.
Göran Andersson inleder och berättar om grund-läggande pressetiska regler. Ljudnivån är fortfarande hög och det piper av sms-signaler runt omkring i aulan. Betydligt fler elevdatorer står påslagna på aulaborden och det tittas på filmer, Family guy, Youtubeklipp och det spelas Deer hunter, Minecraft och något krigsspel som jag inte känner igen. Jag ser ett par tjejer som fnittrande visar sms för varandra, skickar nya och reser sig upp i lokalen för att spana efter mottagaren längre bak. Det piper och de kastar sig fnissande ner i stolarna. Jag försöker tysta ett par killar, men möts av oför-stående gester och ögon.
När Ola Sigvardsson kliver upp på scenen för att hålla sitt föredrag ser jag en lärare i en av bänkraderna. Hon reser sig upp och försöker stilla ett gäng grabbar som har fokus mot alla andra ställen än scenen. Det är lönlöst. Samtidigt ser jag en annan lärare som sitter längst ut i en annan bänkrad. Hon har slagit upp sin dator och sitter och jobbar. Jag iakttar henne en lång stund. Hon har skärmat av sig och hör uppenbarligen inte hur ljudnivån stiger och stiger runt omkring sig. Jag funderar på att gå fram till henne och fråga om hon känner sig som ett föredöme för sina elever. Jag låter bli, vill inte ställa till ytterligare en scen i havet av scener som utspelar sig runt om i aulan.
Min kollega Emelie Lund går fram till en kille som kollar på Youtube och knackar honom lätt på axeln. Han vrider på huvudet och ger henne en tom blick. Sedan vänder hans blick åter till skärmen.
När Ola Sigvardsson har pratat färdigt har vi bestämt oss. Situationen är ohållbar, vi når inte de här eleverna. Så vi bryter föreläsningen. Ber helt enkelt eleverna att lämna aulan.
Vi står kvar vid scenen när eleverna har lämnat salen. Pratar om vad som just hände. Jag är arg och frustrerad och tänker att lärarna har gett upp. Att föräldrarna har gett upp. Och att skolorna uppenbarligen inte har pratat särskilt mycket om etik och moral med de här eleverna. Att man inte har satt upp spelregler kring användandet av elevdatorer och smartphones och om man har det ser man inte till att de efterlevs. Och jag tänker på lärarinnan som utan att blinka struntade i föreläsningen och slog upp datorn för att göra annat. Hur ska hon kunna diskutera dagen med sina elever? Hur ska något kunna göra skillnad när både elever och lärare ser det här som en håltimma?
Det är något som är fel och jag vet inte vad det är. Är det en fråga om uppfostran? Är det en fråga om respekt? Jag vill kalla in dem alla igen och skrika ”Kom igen nu, ni går för fanken på gymnasiet!”.
Pelle Johansson
”Kom igen nu, ni går för fanken på gymnasiet!”
http://bloggiebot.blogspot.se/