Svenska föreningen för textilkonservering
26 Dec 2017
Även textilkonservatorerna önskade sig vidareutbildning och en svensk konservatorutbildning.
Utbildning blev därför tidigt en av hjärtefrågorna för SFT som drev på Hallström för att få till
stånd vidareutbildning även för verksamma textilkonservatorer. Från 1970 hölls också två
stycken två-veckors kurser för textilkonservatorer arrangerade av Materialinstitutet. Det var ett
slag seminarier där man samlades kring något specifikt föremål på något av Stockholms museer.
Man besökte konserveringsverksamheterna vid Nordiska museet, Husgerådskammaren,
Livrustkammaren, Armémuseum samt tittade på Librarias ateljé och Nationalmuseums
konsthantverksavdelning. Det hölls också presentationer av Textilforskningsinstituten i Göteborg
och Borås. Under början av 1970-talet arrangerades kurser bl.a. i fiberidentifiering, fotografering,
dokumentation. Dr. Hanna Jedrzejewska bjöds in och höll ett seminarium om konserveringsetik
1975 och det inspirerade SFT-medlemmarna att få hennes Ethics in conservation översatt till
svenska. Det blev ett utdraget arbete enligt protokollen men 1980 var arbetet klart och
tryckningen bekostades av Björn Hallström, dock förmodligen inte av honom personligen utan
av Materialinstitutet. Majken Avén, lärare i textiltryck på Konstfack och forskningsingenjör Dr Jan
Sisefsky, vid FOA, höll föreläsningar om färgning, textilfibrer och teknik. David Baynes-Cope från
British Museum höll ett seminarium om klimatkontroll 1975, också detta i Materialinstitutets regi.
Av korrespondens mellan SFT och Björn Hallström framgår det klart att SFT-medlemmarna inte
var riktigt nöjda med planeringen och utformningen av kurserna. Startdatum för kurser ändrades
med kort varsel och flera av Materialinstitutets kurser ansågs vara alltför inriktade mot
målerikonservering.
Fler utredningar och arbetsgrupper tillsattes under tidigt 1970-tal för att titta på vilka möjligheter
som fanns för ett samarbete med de andra nordiska länderna för att starta en utbildning i
Sverige och ta reda på hur den skulle kunna se ut. Nordiska rådet gav regeringarna i de nordiska
länderna uppdraget att titta på samordningsvinster för utbildning av konservatorer och i den
arbetsgruppen ingick bl.a. Björn Hallström. Han ingick också i de
Konstnärsutbildningssakkunniga (KUS) som bl .a. skulle pröva den tidigare försöksverksamheten
vid Materialinstitutet och komma med ett förslag om utbildningsorganisation för konservatorer,
återigen främst inom konst. Utredningen, SOU 1976:52 ”Utbildning för konstvård och
konservering vid konsthögskolans institut för materialkunskap”, anmälde sitt betänkande vid
Nämnden för konservatorutbildning sammanträde 1976-10-26 och föreslog en treårig utbildning
där ca hälften skulle vara teoretisk och hälften praktik. De som yttrade sig över betänkandet var
representanter från Riksantikvarieämbetet, Statens Historiska museer, Stiftelsen Nordiska
museet samt NKF. Yttrandena visar ett missnöje med utredningen. Man tyckte att utredningen
var för mycket inriktad på konstvård, huvudsakligen målerikonservering. Utredningens ensidiga
bindning till utbildning vid Konsthögskolans institut för materialkunskap fick också kritik. De
sakkunnigas sammansättning var man inte heller nöjd med. Materialinstitutet,
Riksantikvarieämbetet, Statens Historiska Museer, Nordiska konservatorförbundet och Stiftelsen
Nordiska museet hemställde samtliga att en ny utredning om konservatorutbildning borde
tillsättas.
1976 motionerde en frk Eliasson (c) om en kartläggning av konservatorsverksamheten och
konservatorernas arbetsmarknadssituation för att få fram ett förslag till en fast organisatorisk
uppbyggnad av den framtida konstvården och konserveringen. Efter den motionen gick ett
utredningsuppdrag till Statens kulturråd där Statskontoret skulle ställa en utredare till förfogande
för att utreda samspelet mellan de regionala museernas konserveringsverksamhet.
Föreningen fyller 50år
20