sköt ned hjälmen för ögonen och somnade.
Konvojen tillbringade en natt söder om gränsen. All beväpnad
personal inklusive Rickard och Jocke passade på att skjuta in sina
vapen mot en jordvall., rödpunktsiktet nollat på 300 meter precis
som alltid. Om något sikte var fel inställt eller om något vapen inte
fungerade som det skulle var detta sista chansen att åtgärda det.
Nästa gång man drog i avtryckaren kunde det vara allvar. Då ville
man att vapnet skulle smälla och träffa, inte klicka eller missa.
Kvällen innan de skulle passera gränsen gick Rickard och Jocke
en sista gång igenom vad de hade att göra under de kommande
veckorna.
Fas ett var avklarad. De hade hämtat upp bil och utrustning
samt anslutit till konvojen.
De skulle nu göra sällskap med den upp till Bagdad och sedan ta
sig till den Svenska ambassaden.
Sedan Gulfkriget i början på nittiotalet bestod ambassaden av
ett antal mer eller mindre övergivna byggnader som vaktades av en
man vid namn Ibrahim Ali Suza. Denna nu 66-åriga man hade under de senaste 34 åren troget vaktat ambassaden från plundrare och
andra tvivelaktiga typer. De senaste tretton åren hade ambassaden
alltså inte ens varit i bruk, men likväl gjorde han sitt jobb. Jocke
hade hört att Ibrahim blivit lovad en resa till Sverige som tack för
trogen tjänst när ambassaden åter öppnat. Nästa dag började alltså
fas två, resan till Bagdad.
Fas tre gick ut på att de skulle möta upp Ibrahim och hans vakter, se över säkerheten och bidraga till att öka vakternas förmåga
med stöd i form av träning, skydds- och kommunikationsutrustning eller annat som kunde behövas. Planen var att de sedan under
cirka två veckor skulle inventera och utvärdera befintliga rutiner
och utrustning, leta reda på brister och över huvudtaget bilda sig
en uppfattning om förutsättningarna. Jocke skulle sedan i ett senare skede återkomma med någon av deras kollegor för de slutgiltiga
förberedelserna. Ambassaden skulle öppna och det var Rickards
och Jockes uppgift att kvalitetssäkra säkerheten på och kring ambassadområdet samt vid förflyttningar utanför ambassadens murar.
Därav Toyotan. Rickard var i sin ångest oändligt tacksam över att
de var två som delade på ansvaret.
15
17