Vi pratar en stund när han avbryter sig, räcker över ett telefonnummer till mig och tilltalar junior.
-Du, ta med dig farsan och kom hem till mig på farmen nån dag så skall du få åka så du skiter på dig, säger han.
Vi anländer
Vägen smalnar av nu, sonen navigerar västerut på den ödsliga slätten. Han tar höger vid crossroaden, det går långsammare och vi har solen i ryggen igen. Ett staket dyker upp på höger sida, bilen niger och vi svänger in på den långa finalen som avslutas med ett öppet, stenlagt torg med omkringliggande byggnader. Smilet tar emot. Med sig har han en kraftig man med håriga underarmar. Vi står mitt på planen upplyst från alla håll av solen. Korta skuggor, raka formationer. Blickarna riktade på oss. Mr. Oefinger kommer ut ur en dörr.
-Välkomna säger han och vi utbyter de vanliga fraserna men jag kan inte koncentrera mig för i ögonvrån pockar de galnaste intryck. Från öppna portar runt om syns bilar, bilar, bilar. TRE 1962 Corvetter, flera Hemibilar, flera customs, femtiotalare och roddar! Vad är detta?! Dough småpratar inte.
-Kom hit, säger han åt min son. Nu ska du få åka så du skiter i byxorna.
En kort, lätt 1932 Ford hotrod med 572 vaknar ur garaget, backar ut och visar sin bredsida med en jättekompressor på sidan. Gottfrid sitter i passagerarstolen. 1.300 hästar med lustgas och vatteninjektering, ropar Doug, kör ut och svänger höger. Han låter jättemotorn värma upp och rullar långsamt bort mot horisonten. Utom synhåll hör vi hur han öppnar kranarna och ljudet försvinner och kommer, försvinner och kommer.
-Dough tar sitt varv runt ”kvarteret”, ler Smilet.