Jag går in till kontoret och skriver på usabil.nu där 12 000 nu klickat in. Klockan är halv tre. ” Knappt 4 timmars sömn i natt. 92 minuter kvar. Samuel har sovit 40 minuter i Impala Inn. Nu pinstripar han! Bert-Ove äter Alvedon. Har sprängande huvudvärk. Dennis har suttit inne i bilen och fått inredning inskickad i en och en halv timme.
Per finns överallt och monterar, monterar. Rabbe har järnkoll på tider, avdunstning, härdning, värme, färgborttagning. Går på värktabletter sedan i natt. Detta är inte bilamatörer. Detta är krigare.
- En ära att få vara med.
”Krantz”
Tio äver tre. Femtio minuter kvar. Ingen huv, ingen ratt, inget fett i framvagnen, inget baksäte då får Per och Rabbe för sig att putsa instegslisterna. De behöver stålull. Samuel vill prova en grej och behöver lacknafta.
-Är ni inte kloka, säger jag. Börja på nått nytt nu!
-Vi jobbar till fyra, svarar de.
Klockan tjugo över tre står jag i kön på COOP med stålull och lacknafta. Jag tappar en skiftnyckel ur bakfickan och tre i kön tittar på klockan och nickar menande.
-Hela stan är med oss!!
Tillbaka i verkstan står Buicken på golvet och levererar en rak höger. Så låg, så blank, så fet. Alla går runt och flinar. Segern är här. Belöningen.
Tjugo minuter kvar och de fem defilerar på upploppet, höjer armarna, låter berusning flöda. Inget kan stoppa dem. De nya nummerskyltarna och tröskellisterna monteras och mera kaffe pumpar rus i trötta kroppar.
Fem i fyra. Klockan fem minuter i fyra hämtas den ännu kladdiga huven ur lackboxen. På en 1950 Buick klickas den bara fast. Klonk, säger det och Buicken är fruktansvärt klar. De gjorde det! Från rishög till cruiser på mindre än två dygn. Den magiska helgen med Mission 47 är fulländad.