Om sex timmar skall den stå klar. Per är redan ute i verkstan och hissar bilen på lyften. Rabbe går på värktabletter i sitt eviga slipande och Bert-Ove har sprängande huvudvärk. Inga skador men… kropparna börjar säga ifrån. Det kan gå, det ska gå, det måste gå. Strålkastarna hittar tillbaka och får extra krom. Dennis, Bert-Ove och Per dundrar dit kofångarna på några sekunder när muttermaskinen skottar. Rabbe slipar huven och Samuel förbereder målning. Han grundar fäljar och ratt men han får ingen huv. Han övergår i att bättringsspruta dörrgångarna men av misstag har maskeringen in till cupén i dörröppningarna rivits bort.
Ett steg fram och två steg bakåt. Maskeringsvagnen rullas fram igen. Arbetet görs om. Inte en kommentar hörs. Händer kommer från alla håll. Samuel sprutar och sätter på infravärme. Han sneglar på Rabbe
som inte tittar upp från sin huv. Dennis får kaffe serverat in i bilen. Han vägrar kliva ur. Slipmaskinen bara går. Stressen kryper under skinnet. Jag går fram och frågar Rabbe när huven kan tänkas bli klar. Han tar av sig masken, den grove ser mig i ögonen och säger lågt:
-Du…långa tak och välvda huvar avslöjar underarbetet. Huven skall du sitta och titta på när du kör. Du ska få en kaross och en huv som är precis så bra som det tidsmässigt bara är möjligt.