Nu hade det gått tre år. Bilen var färdig och låg makligt på backen utanför verkstaden som en fullblodscustom. Men Norm var inte där längre. Visiterna hade blivit färre och färre för att sedan övergå till telefonrapporter.
Så kom han plötsligt en dag. Han satte sig i sin nybyggda Fireball, vred om nyckeln och lät de sex förgasarna blanda bränsleångorna och väcka Nailheaden.
Han gasade till några gånger, väntade och höjde luftbälgarna en aning.
Så stängde han dörren, frikopplade, lade i ettan och kände drömbilen lätta från verkstadsbetongen.
Utanför garageporten börjde intrycken leva. Vindrutan fylldes med vägar och gator och asfalten rusade mot honom. Han log. Han hade gjort det. Han hade förfärdigat drömmen. Bilen var klar och den bar honom fram precis så som han hade tänkt sig. Han växlade, lyssnade på ljuden, såg sig om i kupen. Kände på Thunderbirdinredningens nya klädsel. Japp, det här var bra, riktigt bra.
När han kom tillbaka och stannade utanför verkstaden kom kommentarerna spontant från andra trafikanter, besökare och förbipasserande.
-Nice car, what year is it? Have you chopped it? What motor do you have?
Han njöt. Tog ur nycklarna och gav dem till Remo. Det var första och enda gången Norm Moore körde sin bil. Bilen togs sedan till en bilshow där den vann best in show. Norm var personligen där och kunde motta priset.
-Vad roligt att ni gör reportage, sade han i telefonen från sjuksängen till Worldkustom.
-Jag ville att den skulle sticka ut.
När du läser detta är Norm inte med oss längre. Tio dagar efter telefonintervjun somnade han in.
Worldkustom bär ödmjukt men stolt berättelsen om Norm Moore och hans bil in i framtiden.
"I was a beer and toolgetter"