Inuti är bilen som ny. Få gånger har man haft tillfälle att få sitta, känna in och se hur det såg ut orört, oslitet, obrukat. Här flyger man tillbaka till 1958 och lukten!! Nytt skinn, nytt läder i all ära men detta är omöjligt att återskapa. Original, frisk amerikanare från femtiotalet. Drömskt.
Nycklarna dinglar i tändningslåset. Blanka, vackra med sin välkända form, alltid lockande, glittrande, pockande. Vinden är ljum. Thomas plockar med historiska dokument som aldrig lämnat handskfacket. Ska det bli en provtur tro? Han glider över på helsoffan, sätter foten på gasen, vrider om nycklarna, drar växelväljaren åt sig och… allt är så oerhört vackert.
Bilen faller av åt höger och vindrutan går från att visa himmel och horisont till asfalt sockrad med gröna vägrenar.
Bilen faller av åt höger och vindrutan går från att visa himmel och horisont till asfalt sockrad med gröna vägrenar.
Vi sitter tysta. Bilkillar gör så. Män, tysta inför upplevelsen de levt med sedan de knappt var stora nog att nå upp till ryggstödet. Hjulen mot underlaget, blå ratt, bara det, blå ratt, rattar i Sverige var svarta, alla var det.
Motorvarvet, automatens växling, hastighetsmätarens nål, ventilationsrutornas krom, huvens gungande inramad av välvda skärmar med kromade fenor och sjunket, sjunket vid rattstångens infästning, allt så vackert att man vill gråta.
Vänder mig om. Där väntar baksätets ryggstöd med högtalare i mitten krönt med kanske världens vackraste bakruta. Vi säger inget. Bilkillar gör så.