Två minuter 2015
Av Lars-Åke Krantz
En alligator har kraftigare bett än en krokodil, är snabbare och kan under ytan känna lukten av blod tre kilometer bort.
Den välbekanta tystnaden omslöt mina öron när jag dök i det oväntat varma vattnet. Ensam med min puls gled jag mot botten. Landskapet under mig var olikt allt annat. En djup skog av böljande lavar med vägar efter dess innebyggare.
- Var är den där käftfisken nu då, tänkte jag.
Såg mig omkring. Aha, vattnet grumlas fort. Lavarna ”dammade” och försämrade sikten eller var det något annat som rörde upp bottnen?
Det hade börjat som en vanlig dag med en blekfis i kallingarna framför toalettspegeln. Nu var jag här med luft i lungorna för 40 sekunder och inte hittade jag vad jag letade efter heller. Tre personer hade på samma ställe sett den där tandsillen i kanalen bakom huset i Florida. Han verkade bo där om de nu ”bor” som vanligt folk.
De har så konstiga grejer för sig alligatorerna. Hannarna äter upp sina ungar och när det gäller bordsskick är de okunniga. Ett större byte trycker de fast under en rot på botten att ruttna innan middan. Himmel vad det skall osa i långnäsorna eftersom de kan känna blod på tre kilometers avstånd.
Apropå det så blödde jag på magen. Det är inte lätt när man tänker som en 18-åring i en 60-årings kropp. Plåtbiten jag sökte var en sån grej.