Sveriges PapegojMagasin
8
Lilla kämpen Astrid
fortsättning
Det som hände sen var att vi blev tvungna att ta
hem henne, då kliniken inte är bemannad nattetid.
Vi fick en tid måndag morgon, och kunde bara hoppas att hon skulle klara helgen.
Vi fixade sjukstuga i en gammal fodertunna och höll
tummarna, men hyste inte mycket hopp. Hon ville
gärna äta lite bär och frön, men det mesta kom upp
igen då hon inte kunde hålla upp huvudet. Hon sov
mycket. Jag vakade till fem på morgonen då Gustav
tog över. Hon överlevde natten!
Söndag 14
augusti
Veterinären
ringde på sin
lediga dag för
att fråga hur
det gick.
Astrid verkade något
piggare men
på eftermiddagen blev
hon sämre
(som vi uppfattade det
Astrid något bättre
var hon döende).
I flera timmar låg hon platt på oss. Vi sa adjö, grät
och tittade på gamla foton och videor från när hon
var liten. Men plötsligt, framåt kvällen, vaknade
hon till och var hungrig!
Febril aktivitet! Jag och Linnéa (Gustavs dotter) skalade safflorfrön och Gustav doppade dem i Coca
Cola och matade henne. (Tanken med cola och frön
var att vilken näring som helst dög i det läget, det
viktiga var att få i henne tillräckligt för att klara
natten. Och eftersom Astrid älskar allt sött kunde vi
få i henne kanske 20 frön.)
Efter 20 min däckade hon igen, men hon såg då
mycket bättre ut och jag höll henne upprätt mot
mitt bröst för att inget skulle komma upp. Ännu en
natts vakande, och hon klarade sig till måndagen då
hon kunde läggas in!
Måndag 15 augusti
Vi fick träffa en annan veterinär, hon var allvarlig
men något positiv. Sköterskan som varit där även
på lördagen tyckte att Astrid såg piggare ut och
hade bättre tonus* i foten!
[Reds. Anmärkning: Tonus är beteckning på den
muskelspänning som normalt finns i en muskel.]
Hon lades då in, för att få dropp och smärtstillande
samt sondmatas. Oj vad svårt det kändes att åka
därifrån!
Vi var jobbiga ”anhöriga” och ringde senare för att
be dem prata lite med Astrid och säga att hon var
duktig (det älskar hon att höra!). Hon är så väldigt
social och vi var rädda att hon skulle tappa gnistan
utan familjen, med tanke på hur skört hennes tillstånd var. Gustav frågade om de kanske kunde ta
fikarasten inne hos henne för att hon inte skulle
känna sig ensam, då skrattade sköterskan och sa att
de var ju inne och tittade till henne var tionde minut ändå, eftersom alla på kliniken engagerat sig så
i henne. Alla dessa fina människor. Vi bara lipade.
Tisdag 16 augusti
Gustav skulle hälsa på Astrid och när jag ringde för
att höra hur det gick så bara gapskrattade han, för
sköterskan hade kommit ut med Astrid sittande på
handen!
Alla var minst sagt förvånade över hennes återhämtning. Dock verkade hon vara blind på ett öga,
var sned i kroppen och högerfoten var svag. Huvudet var mycket svullet.
Sveriges PapegojMagasin
fortsättning nästa sida