Sveriges PapegojMagasin
60
Parakiters och rosenkakaduors
imiteringsförmåga
fortsättning
metod i snabb vokal konvergens i sina interaktioner.
När många personer föreställer sig vetenskapliga experiment så handlar det om
vita laboratorierockar, provrör, säkerhetsglasögon och
en välkontrollerad miljö. Det
förhåller sig inte så då man
studerar djurs beteenden i
det fria. I denna studie om
rosenkakaduors vokala flexibilitet använde jag en enda
högtalare som var slarvigt
grönmålad i ett halvhjärtat
försök till kamouflage och
detta i ett habitat som rosenkakaduor använde för
både häckning och för att
söka föda. Jag gömde mig i
varje tillgängligt buskage
med min dator för att spela
in ropen medan mina två
fältassistenter flackade omkring i eukalyptusskogarna
runt mig beredda att i smyg
springa mot de kakaduor
som kom och ropade som
svar på vår inspelning.
Vi mötte aldrig några vilda
navelsvin i utkanten av Australiens huvudstad men då
vi utförde dessa experiment
i publika parker fick vi ofta
konstiga blickar från förbipasserande cyklister, joggare eller de som promenerade där med hundar då vi
mumlade för oss själva i
jättemikrofoner och snubblade runt i skogen och jagade stora, skära och skriande fåglar.
Vid varje försök sände jag
antingen ett upprepat rop
från en hane eller en hona
och när en vild rosenkakadua svarade så spelade mina
assistenter in detta svar och
kontrollerade dessutom
ögonfärgen för att bestämma fågelns kön. När vi
jämförde kakaduornas svar
på våra inspelade ljud var
det spännande och förvånande att se att rosenkakaduorna också hade denna
snabba vokala konvergens
som vilda parakiter använder under sina vokala interaktioner. Under några minuter ändrade våra svarande
rosenkakaduor sina mönster
i rop så att de blev mera lika
de ljud som utsändes.
fortsättning nästa sida
Vild Rosenkakadua äter foder på marken med Praktrosellor
Fotograf: Thorsten Balsby
Sveriges PapegojMagasin