Prinsessa Chloe.
Av Luana Cristina
Det var en gång, en ung kvinna som heter Chloe. Chloe bodde i ett slott, hon var
en prinsessa, men hon tyckte inte om tanken på att alltid åtföljas. Hon gillade att
gå ut och utforska nya platser och träffa nya människor. En morgon, efter att ha
ätit sitt frukost, gick Chloe ut för att rida, men den dagen var allt väldigt konstigt,
trädens löv rörde sig inte, fåglar var tysta, det var som om vinden inte existerade.
Hon var lite rädd, men fortsatte att rida. Lite längre fram började Chloe höra små
fotspår bakom henne, men varje gång hon tittade tillbaka såg hon ingenting. Nu
hade Chloe börjat känna lite rädsla, men hon fortsatte att rida. Plötsligt hör Chloe
ett högt ljud som får henne att falla från hästen. Chloe svimmade mitt i skogen
och hennes häst lämnade henne ensam. När Chloe vaknade var hon inte på
skogen. Då tänkte hon:
_Var är jag?
Och plötsligt svarade en röst:
_Du är på ett säkert ställe oroa dig inte.
Chloe blev förvånad och rädd för att hon inte hade talat högt. Hon reste sig
långsamt, hade lite huvudvärk, men det var normalt att hon hade fallit av sin häst.
Chloe började att försoka se vem som hade sagt det, men kunde inte se
någonting. Sedan när han gick för att hämta en liten blomma som låg på marken
såg Chloe en liten sak i rörelse. Hon tyckte att det var en myra, och när hon skulle
döda henne hörde hon rösten igen:
_Snälla gör inte det.
Chloe blev rädd igen men hon kom närmare och såg någon litet ,rösten kom från
en liten liten man. Med röstton skrämmad frågade hon:
_Varför är jag här? Hur lyckades du höra vad jag tänkte? Var är jag ?
Chloe hade börjat känna sig lite mer rädd,Men den lilla mannen kom och sa:
_Hej Chloe, var inte rädd att jag är här för att hjälpa dig. Jag heter Luppy, ledsen
att skrämma dig.
Chloe var tystare nu, men hon hade många frågor. Men innan han kunde säga
något sa Luppy:
_Så du är här, för i morse när du ridnig, något skrämde din häst och och du slutade
falla och svimmade. Jag gick igenom skogen när jag såg dig falla, så jag bestämde
mig för att hjälpa dig.
När Luppy slutade prata, försökte Chloe ta reda på hur en sådan liten varelse
kunde existera, hon var glad. Senare tog luppy Chloe för att veta var de bodde och
när de kom dit fanns älvor, duvor och alla de vackraste varelserna som kunde
existera. De stannade hela eftermiddagen på denna plats. Det var sent och Chloe
behövde gå hem. När hon sa farväl vände sig Luppy och sa:
_Jag kan inte låta dig komma ihåg oss, vi är magiska varelser, vi kan inte låta
människor veta vart vi är.
Då slog luppy ett ljust pulver på Chloes ansikte och lät henne gå. När hon kom
hem, gick Chloe till sängs, och när hon vaknade kunde hon inte komma ihåg vad
som hände. Hon tyckte att det var bara en dröm.