Min första kärlek.
Av Luana Cristina
När jag träffade dig var det lite konstigt, något i mig var annorlunda.
Jag visste inte, men jag älskade dig redan omedvetet.
Min svarta och vita värld blev glad, det var som om hans leende återvände
all färg av min ledsna och meningslösa värld.
Jag kunde inte förklara vad jag kände, men det var så starkt att jag gav
mig bort, känslan var så bra att det tycktes flyga.
Alla kallade mig ett vindhuvud, jag märkte inte, men jag tänkte på dig hela
tiden.
Du var min första kärlek, men du lämnade och jag stannade här ensam,
med bara smärtan.
Jag berättade dig aldrig för att jag inte ville att du skulle sluta vara min
vän, men jag lovar att jag alltid kommer att bära dig i mitt hjärta med mig.
Nu kan jag bara gråta, för min kärlek har jag släppt.
Kanske skulle det vara bättre att låta dig gå utan att veta om mig.
Om jag någonsin möter dig, särskilt min kärlek, ska jag prata.
Kanske är det för sent, men jag kommer aldrig att glömma dig.
Men om det inte är sent, lovar jag dig att ge all min kärlek.