ORDET ÄR FRITT
Lundell
- en kompromisslös mästare som aldrig går på halvfart
Jag vet inte om Ulf Lundell och jag är vänner längre.
Eller om vi någonsin varit det. Men jag har i hela mitt vuxna liv levt så nära
sångerna och böckerna, att det ibland känns som att vi känner varandra.
Det gör vi inte. Vi har hastigt träffats vid ett par tillfällen, en gång, i en hotellfoajé
på Borgholm, kastade han frisbee med mitt cd-exemplar av ”RippRapp”.
Likafullt har varje del i den omfångsrika produktionen känts som ett vykort
från en avlägsen beskyddare, en klok och insiktsfull kamrat, vars ord knuffat
mig i rätt riktning i de perioder då det runnit grumliga färger i livets artärer.
Lundell kan göra en hel vinter, en hel sommar, i mitt fall, ett halvt liv.
Jag var bara tolv år när jag såg honom på scen för första gången.
Det var den 2 december 1988 i Idrottshallen i Karlskrona. Han sålde vita t-shirts
med texten ”Villig” och han var nykter och han var återhållsam. Jag somnade i
pausen. Det var först när jag några år senare golvades av det inledande virvelslaget
i ”Ute på väge