Vindungarna
När alla kommit i land riggas optimisterna av. Jag hjälper
till med att rigga av och tillsammans med Miikka och Jessica
att vända jollarna och ställa dem på plats. Därefter följer en
kort “palaver” i Dumlehuset. Efter “palavern” låter Miikka
och Jessica barnen hoppa i och simma med torrdräkterna på.
Det blir mycket stoj och skratt, trots att en del torrdräkter
Foto: Catarina Welin
Klockan närmar sig halv två, jag springer ifrån stöket på
advokatbyrån på Skillnadsgatan. Snabbt kastar jag mig i
bilen och börjar köra mot Vindängens skola. Då släpper
stressen. Jag tänker tillbaka på torsdagen i april då min fru
Catarina ringde mig under någon av pauserna i en rättegång
vid Helsingfors tingsrätt och berättade att Tapio Lehtinen
och företrädare för NJK skulle
hålla ett infotillfälle på Björkholmen om eftermiddagssegling för barnen i Vindängens
skola. Många ivriga barn och
föräldrar hade deltagit i infotillfället. Då det klarnade
att deltagande förutsatte att
föräldrarna investerade en eftermiddag på våren och hösten
samt köpte en torrdräkt till sitt
barn, hade gruppen av intresserade krympt till 9. När jag
körde längs Västerleden mot
Drumsö tänkte jag också på
glädjen man såg i barnens ögon
då verksamheten startade i kyla
och regnskurar den 2 maj.
Jag kommer fram till Vindängens skola vid utsatt tid kl.
14. Min uppgift är att hämta
Iia, Ronja och Eric. Barnen äter mellanmål i matsalen, när jag
hämtar dem. De tar sina stora väskor innehållande torrdräkt,
neoprenskor och -handskar, flytvästar, handduk och byteskläder. Barnen pratar ivrigt och är i spänning inför seglingen.
Andrea följer också med, hon skulle från början åka med sina
föräldrar, men de fick förhinder. Det går utmärkt.
När vi kör längs Västerleden tillbaka mot Björkholmen
kastar jag ett getöga på fjärden på båda sidorna om Hanaholmen, vinden är byig, men inte hård. I snitt kanske 5
m/s ostlig vind. Molnen på himlen växlar, endel av dem är
mörka. Få se om vinden kommer att öka, tänker jag. Väl
framme på Björkholmen för vi väskorna till klubbhuset och
går därefter till Dumlehuset. Där träffar vi Oliver, Edwin,
Edward, Mathilda och Linus, som skjutsats av sina föräldrar
samt seglingslärarna Miikka och Jessica.
När Miikka och Jessica ritat på griffeltavlan och förklarat
dagens program, går vi och klär om barnen i torrdräkter och
riggar optimisterna. Idag skall barnen få segla ensamma och
träna sidovindssegling. Vi skickar iväg barnen och åker efter
i två gummibåtar. Miikka tar den ena och Jessica och jag den
andra. Två bojar läggs ut innanför vågbrytaren och barnen
seglar sidovind mellan dem. När jag sitter i gummibåten frapperas jag av att det händer mycket hela tiden. Jag beundrar
Jessicas och Miikkas förmåga att både ha koll på helheten
och hjälpa barnen individuellt. Svårast verkar det vara att
göra ett slag, många fastnar i vindögat. Alla barn är duktiga
och kämpar bra. Ingen kantrar, trots att det ser ut att vara nära
ögat ibland. Efter ca tre kvart seglar alla inåt. Nu märker man
att koncentrationen och tålamodet hos 7-9 -åringarna börja
tryta. Saken blir inte bättre av att det är kryss till bryggan. Ett
och annat hårt ord om att båtarna inte lydde rorsman uttalas
av barnen. Att i rörelse byta hand för skot och roder bakom
ryggen är inte lätt, men övning ger färdighet.
uppenbarligen läcker litet i sömmarna. Sådant hör till. Denna
gång hann vi inte leka några utelekar, som barnen hade gjort de
andra gångerna. När vi byter torrdräkterna mot vanliga kläder
är barnen trötta, men glada. Att dra torrdräkten över huvudet
är dock inte populärt. Andrea och Edwin talar entusiastiskt
om simturen i torrdräkt efter seglingen, Linus om att det var
roligt när man fick segla hur man ville mellan bojarna. Alla
barn blir avhämtade av sina föräldrar ca kl. 17.
Hemma på kvällen, innan jag somnar, tänker jag tillbaka
på eftermiddagens upplevelser. På de små barnen som seglade fram och tillbaka på sidovindsbanan i den byiga vinden.
Små röd- och gulklädda seglare, som kämpade och lärde sig
i rasande takt. På Miikkas och Jessicas outtröttliga uppmärksamhet och handfasta råd. På glädjen i att få följa med det
hela på nära håll, långt från vardagens sedvanliga sorger och
bekymmer. På att en ny generation lär sig att njuta av vågor
och vind och vår unika skärgård. Vem vet, kanske någon av
dem en dag är en framgångsrik kappseglare. Jag somnar med
ett leende på läpparna, det gjorde Eric också.
Tusen tack till Tapio Lehtinen för idén o