Kajholmen i våra hjärtan
Morgonsolen sken blank och trind högt över Kronbergsfjärdens
grönlugna vattenspegel veckan efter midsommar för sextio år
sedan. En svag nordan pustade svalt över land och förde med sig
doften av rök och barrskog blandat med en aning av dammig solstekt stad. Den gamla skärgårdskryssaren Else-Mari låg rustad och
färdig vid Blekholmen och skulle småningom sticka österut, mot
Kajholmen och några midsommardagar i den nyvunna frihetens
och uppvaknandets tecken.
Det var svårt att egentligen begripa och antagligen ägnade ingen
det en tanke just då när seglingen, flickorna och brännvinet lockade
mer än något annat, men hemförlovningarna hade skett irrationellt
under vintern och våren, de sista hade kommit från Lappland
först i början av juni. Och hur fruktansvärt nära och samtidigt
oändligt avlägsna var inte det tumultuariska sammanbrottet vid
Valkeasaari, mardrömmarna vid Siirainmäki och sedan Äyräpää,
Tali, Ihantala och Suomenveden pohja knappt ett år tidigare. Vapnen hade tystnat i Tyskland för en dryg månad sedan och många
nationers framtid låg som grus i vågskålen. Men i en tjugoårig
veterans huvud låg allt detta bakom, nu väntade livet, detta ofattbara tillstånd av oändliga ljusa möjligheter och outtalbar lättnad.
Resten fick våra politiker och glömskan sköta om.
Ny lyste i alla fall solen, det såg ut att bli en bra dag trots det svaga
nordandraget, som kunde ge inlandsmoln på eftermiddagen om
inte det blev sjöbris. Besättningen droppade in och litet efter elva
kunde fyra glada gossar kasta loss. Else-Mari gled fram över den
tysta fjärden, bara ett svagt tuffande av en petroleummotor hördes - det var någon som tydligen fått tag på bränsle denna första
fredssommar. Man förbannade den slappa brovakten vid Hästnässund men drev igenom till slut. Till ”armadan” sällade sig småningom Vingarna 2 och Scirocco och totalt räknade man sedan med nio personer när några extra hade plockats upp på Villinge.
Stämningen var hög och herrarna måste då och då in i kajutan när damerna måste ... Ja, man anar sig till sammanhanget!
Sjöbrisen ville inte komma, utan nordandraget gav i stället regnskurar och stiltje. Loggboken noterar ”slö seglats...”. Mot
kvällen anlände största delen av armadan i stilla skvalp till Kajholmen men flaggskeppet Else-Mari kom långt senare då dess
framfart tydligen allt som oftast hindrats av en kraftig sjöhosta.
Väl framme visade det sig att Jungfruburen inte kunde härbärgera
jungfrurna, utan de måste söka tak över huvud hos Kajholmens
”Karon” i vaktmästarvillan, en lösning som inte tilltalade de
manliga väktarna av jungfrudygden, eftersom man i vaktmästarens
villa inte fick ”föra något oljud alls”.
Nordanmolnen skingrades emellertid till kvällen och H*** gick
ensam ut på de ångande havsklipporna i eftermiddagssolen. Havet låg blankt som ett salsgolv, en och annan dyningssvans svepte
vattenbrynet slött, solens guldgula strålar värmde högersidan och
blicken följde det tomma havsbandets silverblanka linje. Bortom
lockade främmande länder förföriskt. ”Det är inte sant... ”,tänkte
han. Tankarna förflyktigades dock snabbt när det glada sällskapet
förenade sig med honom, alla fann en lämplig varm stjärtgrop
på klipporna, damerna serverade rökt och uppburkat, makriller
i tomat. Så stämde man upp med gammal och ny repertoar, E***
med sin gitarr bidrog till armadans framgång genom att utföra
Styrman Andersson och Rönnerdal. Den myckna förtäringen
framkallade flertalet husesyner i terrängen och vid halvelva tiden
konstaterades det att man vid denna sena timme varseblivit en
”skrudeluttanfaderullanlei” i ostnordost. En lägereld tändes på
klippan och sällskapet trivdes en stund till. Några ville ännu
ha nattmat men det visade sig att holmens igelkottar ville ha det
12