Gállok Magazine Volume 2014 - Page 8

Gállok Ett giftlager för all framtid Fler fall av haverier Gruvdammen är gruvans sopstation. Malmen som tas ur gruvan kommer till ett krossverk, där malmen krossas för att den rena produkten ska kunna plockas ut. Det som blir över måste tas om hand och deponeras. Talvivaara, Finland 2012-2013 Hundratals miljoner liter vatten med nickel, kadmium, aluminium och uran rann ut ur en gruvdamm vid Sotkamo i Östra Finland och förgiftade sjöarna nedströms. Läckaget från en av Talvivaara-gruvans dammar är en av landets värsta miljöolyckor. Deponin sker som regel i dammar i direkt anslutning till själva gruvan, eftersom det är för kostsamt att transportera avfallet någon annanstans. Dammarna består oftast av dels ett sandmagasin, där avfallet täcks av vatten och dels av ett klarningsmagasin, dit vattnet fortsätter. Gruvdammar kan aldrig tas ur drift. Det material so m samlas där måste tas om hand för all framtid, eller fram till nästa istid, då gruvdammen förstörs på naturlig väg av ismassorna och innehållet sprids okontrollerat. Kolontár, Ungern, oktober 2010 Sju personer drunknade direkt, och cirka 150 personer fördes till sjukhus med kemiska brännskador. Närliggande åkrar och betesmarker ödelades. I den anslutande floden Marcal utplånades allt liv. Efter att slammet torkat upp återstår dammet vilket innehåller arsenik, kvicksilver och krom som sprids med vinden och är direkt farligt vid inandning. I åratal framöver riskerar befolkningen såväl nervskador som kraftigt förhöjd cancerrisk. Katastrofen var nära i Aitik “ Gruvdammar går sönder emellanåt. Kombinationen av svagheter i konstruktionen, vatten- flöden och övervakning är ofta orsaken till att det sker. Ett exempel på ett allvarligt gruvdammbrott i Sverige är det som skedde i Aitik den 8 september år 2000. Då rann cirka 1,6 Mm3 (miljoner kubikmeter) dammvatten ut i närliggande vattendrag. Det förelåg risk för haveri även av den damm som begränsar klarningsmagasinet. Om denna damm hade havererat kunde uppemot 15 Mm3 vatten ha runnit ut från magasinet med risk för omfattande konsekvenser för människors liv och egendom. Länsstyrelsen/Andersson, Rapport 2001-10-08 Orsaken till haveriet var enligt länsstyrelsen att det fanns brister i själva dammkroppen vilket kombinerades med höga flöden och rikligt regn. Svagheterna berodde troligen på att damm-ägaren Boliden inte uppfyllt sin egenkontroll i samband med projektering, byggande och reparationer. Dessutom framhöll Länsstyrelsen att den tekniska övervakningen var otillräcklig, vilket medförde att haveriet inte upptäcktes i tid. Några studier om miljöpåverkan från detta haveri har inte gjorts. Ingen har blivit åtalad för bristerna i egenkontrollen. Ingen har hållits ansvarig för haveriet. Los Frailes, Spanien, 1998 Fyra och en halv miljon kubikmeter slam från gruvdammen rann 1998 ut i floden Rio Agrio, Spanien. Gruvdammens ägare var Boliden. Bilderna ovan togs då gruvdammen i Talvivaara i Finland rämnade. Förgiftat vatten spreds okontrollerat ut i omgivande vattendrag. Foto: http://www.stoptalvivaara.org/ Baia Mare, Rumänien, 2000 En avfallsdamm med cyanid och tungmetaller från en guldgruva sprack och läckte ut i floden Tizla, Rumänien. Företag kommer och går – gruvdammarna består Gruvdammar byggs successivt upp medan gruvverk- samheten pågår. Under själva gruvdriften finns det därför oftast relativt god kontroll över dammarnas hållbarhet. När driften upphört och gruvföretaget har lämnat platsen finns dammarna med gruvavfallet kvar. Det är då de stora problemen uppstår. Det ingår i princip aldrig i budgeteringen för gruvverksamhet att ta hand om gruvans sopstation för all framtid. Detta ser vi exempel på i de gruvor som försatts i konkurs - Blaiken och Svärtträsk, och sandmagasinet på Blaikfjället i Västerbottens län. Här blir det skattebetalarna som får betala merparten av kostnaderna för saneringen och efterbehandlingen för att undvika en miljökatastrof och förorenat dricksvatten. Kostnaderna för vattenreningen beräknas till ungefär en miljon kronor per månad. Regeringen framhåller att denna ohållbara situation beror på att dessa gruvor startades under en miljölagstiftning som var sämre än dagens. Vi konstaterar dock att liknande situationer kommer att uppstå även i nystartade gruvor, då kraven på fonderade medel för sanering från gruvföretagen är väldigt låga. Dessutom saknas tydliga krav på hur medlen ska fonderas på ett säkert sätt så att de kan tas i bruk även vid en konkurs. Luleälvens viktiga vatten Boende i Lule älvdal är beroende av vattnet i älven och dess biflöden. Vattnet strömmar både i underjorden – som grundvatten – och som älv och vattendrag, det vill säga ytvatten. Bådadera påverkas av olika utsläpp från industriell verksamhet. Även om vattnet renas är reningen inget magiskt trollspö som kan återställa förgiftat vatten. Därför är det så viktigt att inte förstöra älven, som är en förutsättning för livet i Lule älvdal. Luleå kommun är särskilt känslig för utsläpp i Lule älv, eftersom man inte kan ta upp grund- vatten till dricksvatten under någon längre tid. Efter ungefär två veckor kommer det nämligen in salt från Bottenviken och vattnet blir obrukbart. Vattenverket i Gäddvik försörjer ca 64 500 personer som bor i centrala Luleå, Alvik, Antnäs, Avan, Bensbyn, Bälinge, Ersnäs, Kallax, Måttsund, Persön, Rutvik och Sunderbyn med dricksvatten från Luleå älvs ytvatten. Det nya vattenverket som är under byggnation förväntas kunna försörja uppemot 100 000 personer. Idag finns inga gruvor vid Lule älv. Men om det blir ett större utsläpp från en gruvdamm kan konsekvensen bli att Luleå måste evakueras för lång tid framöver. Alternativet till evakuering är förstås att lida samma konsekvenser som på andra platser med gruvdammsbrott, det vill säga ökade risker för cancer och andra sjukdomar. Innehållet i denna skärm baseras på studier inom forskningsprojekten “Nedan fördämningarna: Säkerhet, risk och resiliens vid de subarktiska dammarna” samt “Älvar, Motstånd, Resiliens: Hållbara framtider i Sápmi” Även om det inte blir något haveri på lång sikt innebär en gruvetablering i Lule älv likväl ett ut- släpp i dricksvattnet för människor och djur, såväl lokalt i Jokkmokksområdet, som i Boden och Luleå. Det innebär ytterligare reningsbehov. Efter reningen återstår ett giftigt slam som ska förvaras.