Tärnor
förare. Väderförhållandena var relativt gynnsamma med en temperatur på 15 grader och relativt svag vind. Helst ska det inte blåsa alls vid sjöinventeringen. Hela sjön förutom den sydöstra delen inventerades och inventeringen tog fyra timmar. De mest intressanta arterna redovisas var för sig med en tillbakablick på utvecklingen från 1992 och framåt.
Sjöinventeringen är ett värdefullt komplement till våra övriga inventeringsprojekt. Det vore önskvärt att kunna genomföra den årligen, inte bara en gång i början av säsongen utan också ytterligare en gång i slutet av juli när andkullarna på sjön kan räknas. Problemet är att det krävs 2-3 duktiga fältornitologer, en båtförare med lokalkännedom, vacker väder och en fungerande motorbåt. I år lyckades vi med allt, förutom att bara en inventering gjordes. Nästa år ska vi försöka att lyckas ännu bättre.
Sångsvan. Trots att sångsvanen ökat markant i hela Sverige under flera decennier har den haft svårt att etablera sig vid Ånnsjön. Av de sammanlagt 13 observationerna har 9 gjorts de senaste två åren så kanske är ett trendbrott på gång.
Bläsand. Av simänderna är det bara bläsand som noteras i nämnvärt antal. Trenden är att den minskar och det gäller även på nationell nivå. Även gräsand och kricka ses regelbundet, men simänderna håller sig ofta i den strandnära vegetationen och vår inventering är inriktad på de fåglar som ligger ute på de öppna vattenytorna.
Bergand. Berganden är en av de arter som minskat mest, även om årets siffror pekar uppåt. Långtidstrenden är dock svårbedömd då kombinationen ovana inventerare, långa avstånd och icke optimala observationsförhållanden kan göra avgränsningen mot vigg svår vissa år. Här behövs ett valideringsarbete.
Vigg. Arten var mycket fåtalig i början av 1990-talet, ökade avsevärt i början av 2000-talet, men har nu backat igen. Se dock anmärkningen ovan under bergand. Svärta. Svärtan är en intressant art för att vi i Sverige hyser en förhållandevis stor andel av världspopulationen. Årets siffra var en av de lägsta sedan 1992, men som helhet är trenden är bara svagt negativt så här långt.
Sjöorre. Sjöorren är tillsammans med knipan den talrikaste anden i sjön. Liksom svärtan häckar den i omgivningen, ofta ganska långt från vatttnet under ett träd eller i något buskage. I slutet av juli syns honorna med ungkullarna ute på vattnet. Egentligen hade det varit bäst att räkna populationen då. Trenden är svagt negativ, här liksom på nationell nivå.
9 FiJH 2 2016
Knipa. Märkligt nog är knipan den art som tydligast visar en kraftig populationsökning trots att den nationella trenden är negativ och den negativa nationella trenden är mest uttalad i Norrland. Det är svårt att tänka sig att så många knipor häckar i sjöns omgivningar. Sannolikt samlas kniporna i sjön för sommarruggning och upptagningsområdet är säkert flera kvadratmil. Här är något intressant att grunna på.
Småskrake. Till skillnad från de flesta änder visar småskraken en svag ökning. Den torde vara den av änderna som är den mest utpräglade fiskätaren, om det kan vara en faktor av betydelse.
Dvärgmås. Dvärgmåsen har haft en explosionsartad utveckling från noll till 57 på några få år. Ändå känns det inte som en stabil nyetablering. Variationerna är stora från år till år och dvärgmåsen har svårt att lyckas med häckningarna i området. De väderbakslag som är vanliga i juni med låga temperaturen och snöfall har i flera fall lett till att dvärgmåsarna försvunnit från Ånnsjön trots påbörjade häckningsförberedelser.
Skrattmås. Skrattmåsen har på nationell nivå backat kraftigt från slutet av 1980-talet även om den nu stabiliserats på en låg nivå. Ånnsjön har haft en liten, men regelbundet häckande population åtminstone fram till mitten av 2000-talets första årtionde