10 juli 2003, Torsdag
Kongo
Barnet låg på en bädd av levrat blod i en korg av flätade palmblad.
Det verkade orimligt att allt det blodet skulle ha kommit ur den
lilla kroppen. En del hade runnit ner och koagulerat på det stampade jordgolvet. En arm var helt tydligt bruten ovanför armbågen
och liket hade flera skärsår i ansiktet och över magen.
Någon hade tagit god tid på sig.
Det stank av urin i hyddan och var flugor överallt. Kvinnan låg
på mage med bar underkropp, även hon var blodig. Henne hade de
stuckit i skinkorna och lårens baksidor. Hon hade en tunn lina som
lindats varv efter varv runt halsen. Ansiktet var svullet och tungan
som spänt stack fram mellan tänderna hade svartnat. Ögonen var
halvöppna och blodsprängda. Det fanns vita spår av salt på hennes
kinder, hon hade tydligen gråtit.
Rickard började backa ut ur hyddan och snubblade över pojken.
Han hade glömt att pojken låg där med nästan avhugget huvud.
Macheten hade träffat nacken och nu låg ansiktet mot bröstkorgen. Han konstaterade tomt att han fått blod på de beiga kängorna.
Det gungade under fötterna på honom, han måste vara uttorkad. Den här jävla värmen. Han stödde sig mot dörröppningen och
klev ut. Solen brände mot huden där den var exponerad i nacken
och runt handlederna. Han gjorde ett par försök att suga vatten ur
slangen över hans vänstra axel men hans torra läppar ville inte sluta
tätt. Irriterad lade han ifrån sig karbinen och slet av sig ryggsäcken.
Innehållet spilldes ut på marken när han drog fram vattensäcken,
han skulle ordna det strax, först måste han dricka. Han fumlade
en stund med locket innan han fick upp det. Han lät det ljumma
vattnet spilla över medan han drack. Det svalkade skönt när det
rann nedför bröstet innanför skyddsvästen.
”Är du okej?” Det var ovanligt att se Jocke utan ett leende.
1
1