att stänga av motorerna. Strålkastarna fick det att värka i Jamils
ögon och han skuggade dem med en hand.
Den bortre bilen gav en kort hornstöt samtidigt som dörrarna i
den närmaste slogs upp.
”Salaam”, hälsade en röst från bilen och Jamil tappade andan.
Rösten hade ingen irakisk dialekt, den hade en udda engelsk
brytning. Han tog omedvetet ett steg tillbaka och förde handen
till pistolen. Vad hade hans brorson blivit inblandad i?
”Rör du pistolen dödar vi er!” Rösten talade engelska men Jamil
behövde ingen översättning.
Hans brorson vände sig snabbt om mot honom. ”Ta det lugnt
farbror! Ledsen att jag inte berättade för dig. Jag förklarar sen.”
Med det vände han sig åter mot silhuetten vid bilen. ”Salaam.”
Han fortsatte på knagglig engelska. ”Ingen fara, ingen kommer att
göra något.”
Mannen vid bilen kom närmare och hade ett vapen riktat mot
Jamil. Han var en vit man i femtioårsåldern och var klädd i väst
med en massa fickor. Armarna var bara och på den vänstra överarmen hade han en slingrig tatuering. Han höll vapnet riktat rakt
mot Jamils ansikte medan han fortsat