SAMHÄLLE, POLITIK, FACKLIGT
Från Tahirtorget till snöbio på Torget!
Under 2015 anställdes Ramy Ibrahim
på ABF Skellefteå för att jobba med
Asylverksamheten. I första numret
av tidningen Skelleftebygden 2016
berättade Ramy själv om sina erfarenheter och den texten kan läsas nedan.
Jag steg av tåget som asylsökande på
järnvägsstationen i Jörn på morgonen
den 25 april 2013. Det var fortfarande
vinter och snö; den första snö jag sett
i mitt liv. Det kändes konstigt på alla
vis. Bara några veckor tidigare hade
jag varit i en av världens största städer, Kairo, och deltagit i den politiska
kampen.
Revolutionen i Egypten hade inletts
två år tidigare, den 25 januari 2011,
med dom fantastiska demonstrationerna på Tahirtorget. Vid det stora
universitet i Kairo finns studenter från
många länder och vi var nästan tre tusen från Eritrea. Jag var en av ledarna
för det eritreanska studentförbundet,
en ”ombudsman”. Vi demonstrerade
förstås tillsammans med våra studentkamrater och alla andra för president
Mubaraks avgång men också mot den
despotiska regimen hemma i Eritrea.
Det var en fantastisk känsla av gemenskap och kraft där kring Torget; den
viktigaste perioden i mitt liv på ett vis.
Nu har jag ju en dotter och det är för
mig och min hustru förstås viktigare men det är en annan sak, går inte att
jämföra. Efter arton dagar tvingades
Mubarak avgå och vi firade segern.
Men militären fanns kvar och allt
eftersom månaderna gick ökade deras
attacker, inte minst mot oss utländska
studenter. Vi som varit i ledningen
tvingades till sist fly. Jag hade en
mastersexamen i statskunskap och internationella relationer och där hade
jag förstås kommit i kontakt med Olof
Palmes insatser. Det var det enda jag
visste om Sverige - Olof Palme. Och
så en fotbollsspelare som hette Zlatan.
Men det fick räcka och efter fyra dagar
i Sverige var jag nu i Jörn. Det var en
chock. Visserligen blev det varmare
efter några veckor och även grönt och
vackert men så ödsligt . . . . Fick veta
så småningom att det fanns 700 personer i Jörn, men bara i det hus där jag
bott i Kairo levde det 800 människor!
Blev mycket ensam och isolerad. Det
fanns andra asylsökande från Eritrea
men dom pratade inte mitt språk utan
tigrinja, som är det största språket
i Eritrea. Själv kunde jag arabiska,
engelska och så mitt modersmål, tegri,
som mer knyter an till arabiska. Så
under dom sju månaderna i Jörn fick
jag lära mig tigrinja för att få sällskap.
12
Vi brukade gå ner till den vackra
järnvägsstationen och sitta på sofforna
och prata om det vi kunde. Och titta
på tågen.Min fru hade tvingats åka till
sitt hemland, Jemen, för att vänta på
mitt uppehållstillstånd. Kände mig
ensam och ledsen; nästan som i fängelse. Inget att göra. Gick långa promenader och tyckte naturen kring Jörn
var mycket vacker.
I december flyttade jag till Morö Backe
och sen till Skelleftehamn. Då kunde
min fru komma efter och vi fick av en
snäll skelleftefamilj i andra hand hyra
en lägenhet på Prästbordet. Och vi fick
vår lilla dotter, Mariam. Har lärt mig
svenska hyggligt, haft praktikjobb på
kommunen och har nu anställning på
ABF för att bl.a. ordna kurser i språk
och samhällskunskap för asylsökande.
Det har gått bra för oss. Men nog är
det en stor omställning; inte minst när
det gäller mängden människor. Jag
är - trots att jag är eritrean - uppväxt
i storstaden Jeddah i Saudi-Arabien
tvärs över Röda havet. Jeddah är
den näst största staden i Saudi med tre
och en halv miljon invånare - och ännu
fler när alla pilgrimer till Mecka kommer med båtar från Afrika, Indien
och Indonesien.